Mona Kjellberg – krönikor och texter

Mona Kjellberg skriver ofta krönikor och texter, här finns de samlade!

September 2020

Hur botar vi en bostadsmarknad där skilda par inte har råd att flytta isär?

Det är väl livsfasen vi är i just nu tänker jag när en handfull av mina kompisar skiljt sig under det senaste året. Vi är 40+, barnen börjar bli äldre och äktenskapet håller inte alltid i längden. Anledningen till skilsmässorna är lika många som mina väninnor, men en sak har de alla gemensamt. De har tvingats bo kvar tillsammans relativt länge med sin före detta efter att beslutet är taget. En del har flyttat till, ibland osäkra, andrahandskontrakt där barnen kan bo varannan vecka. Men, varför flyttar de inte bara till en egen bostad..?! Det finns många skäl, som de delar med en allt ökande andel i Sveriges städer.

Den senaste tiden har vi på Juni Strategi arbetat med underlag till flera kommuners bostadsförsörjningsplaner. I fokus har varit hur stort det demografiskt drivna bostadsbehovet är samt hur stor andel som har möjlighet och vilja att efterfråga nyproduktion. Dessutom får grupper som inte har tillgång till den ordinarie bostadsmarknaden allt större fokus; vilka grupper hittar vi här? Och vilka insatser måste sättas in för att hindra en ökning?

I Sverige har vi två bostadsmarknader; den ägda med bostadsrätter och äganderätter samt den hyrda med hyresrätter. Man kan även framhålla en tredje, den svarta med försäljning av kontakt och skuggiga 3e, 4e och 5e-handskontrakt. I den sistnämnda hamnar inte sällan de mest utsatta. Om vi dock fokuserar på den vita marknaden så krävs ett antal kriterier där ett eller flera måste uppfyllas för att ha tillgång:

K        Man måste ha en betalningsförmåga, ibland depositionshyra eller borgensman

K        Man måste ha kunskap och information om hur bostadsmarknaden fungerar

K        Man måste i många fall ha kötid

K        Man måste i många fall ha kontakter

Det krävs alltså att man är en spindel som spinner sitt eget nät av de fyra k:na; kunskap, kötid, kontakter och kontanter (nåväl digitala kontanter, cash stavas ju med c!).

Mina vänner bor i huvudsak i större städer, bostadspriserna är höga och som ensamboende mamma med ett lärar- eller undersköterskejobb är lönen inte alltid fet. Nyproduktion i rimlig närhet till barnens skola, kompisar och aktiviteter är dyrt. Många står sedan några år i bostadsköer, men kötiden är för knapp för deras inkomstnivå som ju halveras när man blir ensam (hyrorna är för höga i de fall kötiden är kort). Att byta den gemensamma hyresrätten till två små är nästan omöjligt, de före detta paren som har bostadsrätt köpte innan kreditrestriktioner och har nu inte ens råd att tillsammans köpa sin befintliga bostad. Vad återstår? Valmöjligheten finns helt enkelt inte. Återstår gör egentligen bara den tredje svarta marknaden, vilket givetvis inte är ett alternativ. Och! Man ska ju vara glad över att man har någonstans att bo! Eller hur?

För oss i branschen är detta givetvis ingen nyhet, men frågan är – hur kommer vi åt problemet? Utredningen kring en social bostadsförsörjning kommer den ge några svar? När Jämlikhetskommissionen överlämnade sin 1 000 sidor långa rapport i augusti i år tappade jag nästan hoppet om en lösning. Kanske är det någon av er läsare som läst alla 1 000 sidor och som kan ge mig lite hopp om tydlighet i frågan?

Jag tror iallafall på ett stort och brett byggande, att bibehålla ett äldre bestånd av hyresrätter, att stötta svaga grupper i flytten till en egen bostad och att på bred front arbeta med utanförskap och segregation.

/Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)


Maj 2020

Att pussa sin hantverkare blir historia

När jag studerade till beteendevetare så fascinerades jag så av alla experiment som berörde människans anpassningsförmåga. Människan är en av de få arter som har en sådan extrem anpassningsförmåga; vi bor i djunglar, öken, på isar, i stad och på landsbygd. Ingenting kan stoppa oss. När jag sedan pluggade vidare på KTH föll allt på plats; människans psykologiska drivkrafter i kombination med ekonomiska möjligheter och politisk planering kan ge oss svar på det mesta.

Experimenten kring människors anpassningsförmåga är otroligt häftiga. Visste ni t.ex. att vi ser ju allting upp-och-ned (och spegelvänt), men hjärnan hjälper oss att tolka det rätt trots – det omvända på vår näthinna. Det har genomförts en hel del experiment kring detta, bl.a. har man delat ut speciella glasögon som gör att synintrycken projiceras ”rätt”. Det som händer är då att försökspersonerna först ser allting upp-och-ned, men efter ett litet tag anpassar sig hjärnan och vänder synintrycken rätt igen. När glasögonen tas av så blir allt upp-och-ned igen, tills hjärnan återigen hjälper till med att vända synintrycken. Andra fenomen som visar på hjärnans otroliga sorteringsförmåga är hur vi uppfattar sådant som redan stödjer vår tes, men ignorerar andra signaler. Denna egenskap är givetvis inte helt av godo, den gör att vårt inre undviker kaos – men hindrar människor som har olika åsikter att mötas.

Vilket osökt leder till den kanske viktigaste inputen som vår hjärna behöver för att kunna utvecklas, få oss att må bra och hjälpa oss till anpassning som gjort att vi överlevt: vårt behov av mänsklig anknytning och social kontakt. Det har gjorts hemska experiment där man berövat små barn på all fysisk kontakt, ofta är tvillingstudier det bästa eftersom genetiken då kan räknas bort. Får ett barn inte närhet så präglas hela livets beteende av detta, det påverkar allt beteende framöver om man inte inför närhet igen. Detta behov är överordnat allt annat.

Coronapandemin har blivit en övning i beteendevetenskapens grundprinciper. Först var det extremt jobbigt att befinna sig i ett vakuum för oss, våra liv fördes fram genom att vi kunde planera närmsta framtiden. Det höjdes röster om att vi måste få en plan! Sedan vande vi oss, vår anpassningsförmåga kickade in. Vi började så smått anpassa oss till att inte veta; ”vi bokar in detta möte, kanske blir det digitalt, kanske fysiskt eller så händer något annat, vem vet?”. Vad händer till hösten? Ingen vet. Vad ska vi göra i sommar? Ingen vet. Ändock behövs en strategi förankrad i vår nya verklighet.

Det enda vi inte kan vänja oss vid är avsaknaden av social kontakt. Halleluja för facetime! Först när man inte kan träffa sina äldre familjemedlemmar förstår vi, på djupet, betydelsen av mötet. Men, vi kanske för alltid behöver tänka om kring våra fysiska möten? Tvätta händerna oftare, ha munskydd som i Asien om man känner förkylning?

I Spanien har min pappas släkt rotat sig och det kändes främmande för mig, som svensk, när jag för första gången träffade en snickare och rörmokare min faster tipsat om, och vi ljudligt pussade varandra hälsningar på kinderna som ett första God dag! Den vanan kommer kanske upphöra nu. Vad som däremot inte kommer upphöra är vårt grundläggande och helt överordnade behov av att mötas, träffas, äta, dansa, resa och skapa tillsammans. Vi har brutit bröd sedan vetet upptäcktes och vi har jagat tillsammans sedan homo sapiens kom till. Vi kommer ett tag framöver inte vilja resa långt, vi vill kunna landa snabbt i vårt trygga bo om det uppstår en ny kris. Men, när vi anpassat oss till en ny verklighet och hittat överlevnadsstrategier kommer mänskligheten att blomma ut på restauranger, gator och torg. Och den kanske mänskligaste egenskapen av alla kommer sätta igång; den medvetna glömskan.

/Mona Kjellberg


April 2020

Salve! Kommer stadsplanerare börja prata om pandemital nu?

I veckan avslutade jag ett telefonmöte med en ny kontakt och när vi skulle lägga på sa han ”Trevlig helg – hoppas du håller dig frisk”. I dessa tider ändrar vi våra hälsningsfraser. När jag var på Sicilien för många år sedan fick jag inte nog av ordet ”salve”, jag tyckte det är så fint att man fortfarande använder latinet i vardagliga sammanhang och hälsar med ett ord som betyder att hela. Även vårt eget ord att vi ”hälsar” på varandra har ju sitt ursprung i att vi önskar varandra just en god hälsa.

Flera experter har tidigare uttalat en oro för att en pandemi kan komma att svepa över världen. Nu är vi mitt i den och många tror att vi framöver kommer att se fler pandemier pga att jorden är mer tättbefolkad och trångbodd, samt att vi, i exempelvis Kina, lever tätt inpå vilda djur.

Om vårt språk, genom nya hälsningsfraser, och vår digitala mognad på arbetsplatserna redan efter ett fåtal veckor har förändrats så får det mig att fundera över hur vår stadsbyggnad kan komma att påverkas av pandemin. Givetvis är det alldeles för tidigt för att dra några större slutsatser, men ett är säkert; corona kommer att lämna efter sig bestående beteendeförändringar, framförallt i de hårdast drabbade länderna.

Stockholm, min hemstad, är en populär weekenddestination och Jokkmokk, min barndomsort, tillhör en landsbygd där utländska turister blivit allt viktigare för ekonomin. Utlandsresor kommer att påverkas framöver, och turismen har haft allt större inflytande över vår stadsbyggnad på senare år. Kan detta komma att ändras?

Vi har de senaste åren också byggt en stor andel flerbostadshus, medan småhusbyggandet varit lågt. Nu har vi en stor generation barnfamiljer på gång och om människor befarar fler pandemier med effekten av större hemmavistelse och kanske t.om karantän – kommer då önskan om en egen trädgård att öka ännu mer? Vi har strävat efter att bygga stad, tätt och urbant, med mycket liv och rörelse. Att ha många människor nära är ju underbart, det ger liv och inspiration. Kommer detta förändras om fler pandemier befaras?

Våra byggnormer som vi har nu är ju baserade på tidigare decenniers önskan om att uppnå en god folkhälsa genom exempelvis ljusinsläpp, bullerrestriktioner, grönytetal och parklekar. Vi lever i kvarlämningar från funkisens tid, då man ville sanera staden från sjukdom och fattigdom.

Kommer vi framöver att fokusera mer på utveckling av flexibla sjukhus- och vårdinrättningar som snabbt kan sättas igång i en kris? Kommer det finnas krav på X antal sjukhusplatser nycklade till varje bostad? Kommer vi prata p-tal, cykeltal och pandemital?

Jag tror att människans natur är att vilja mötas, finnas i ett sammanhang och vara nära varandra. Vi vill festa, diskutera, vila ihop och till och med om vi åker på ett tyst retreat gör vi det tillsammans med andra. Det enklaste vore ju att åka ut i skogen köpa mat för två veckor och sedan hålla käft – men tystnad upplevs bäst i närhet med andra.

Social distansering är inte vår grej, jag tror dock att vi framöver kommer behöva tänka till över hur vi bygger stad som snabbt kan ställa om till en fysisk distansering. Frågorna är många och svaren få, framtiden kommer utvisa om vi får bestående stadsbyggnadsprinciper som kanske lever kvar lika länge som ordet salve.

/Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)


Mars 2020

Kan vi skapa en rättvis bostadsmarknad för de äldre?

Går det att skapa total rättvisa? Globalt har världens 26 rikaste personer mer tillgångar än hela jordens fattigaste hälft. I ett närmare exempel är vår bostadsmarknad i Sverige djupt orättvis och snett fördelad. De som står längst ifrån bostadsmarknaden är de som betalar absolut mest för sitt exempelvis tredjehandsboende.

En del hävdar något så radikalt att det går att tänka sig en helt rättvis värld. Göran Collste, professor i applicerad etik vid Linköpings universitet, använder en allegori för att beskriva. Tänk dig att du bor i ett fint hus och har allt du behöver. Din närmaste granne däremot bor i ett ruckel utan el eller vatten och kan inte äta sig mätt. Tänk dig nu också, att din farfar för många år sedan angrep din grannes farfar, stal hans mark och förslavade hans barn och att era skillnader i levnadsvillkor i dag beror på dessa övergrepp i det förflutna. Är det då inte rimligt att din granne gör anspråk på en del av din mark och inkomst? Har du inte en moralisk skuld till din granne? Han tillfogar: ”Detta är en berättelse från den globala byn. Mina grannar är Malawis bönder, Bolivias gruvarbetare och Filippinernas sluminvånare. (Dagens Nyheter 2020-03-01)”

Juni Strategi har nyligen tagit fram en stor insiktsstudie för utveckling av bostäder riktade mot 65+. Studien beskriver bland annat hur vi kan få fler äldre att lämna villorna (utan att stanna vid en stampande diskussion om reavinstbeskattningen), hur förutsättningarna ser ut, vad man söker och varför de över 100 000 personer som flyttar frivilligt gör det varje år. Vi har 1 700 svar från hela riket i en stor enkätstudie, vi har genomfört ett stort antal djupintervjuer och i vanlig ordning studerat statistik och mönster utifrån ett nationalekonomiskt och beteendevetenskapligt perspektiv.

Resultaten är slående tydliga. När vi frågar uppger 58 % av de äldre att de vill flytta i framtiden, men bostadsmarknaden är djupt orättvis. I synnerhet en stor andel av äldre kvinnorna boendes ensamma i småhus vill flytta – de är mer flyttbenägna än männen – och det är inte reavinstbeskattningen som stoppar dem! Dessa kvinnor som av vår bransch mer eller mindre utmålats som någon typ av husockupanter, som hindrar barnfamiljer från att få en bra bostad. Dessa kvinnor hindras av orättvisor. Orättvisor i form av att de inte anses kreditvärdiga då deras pension är låg på grund av en historiskt ojämställd arbetsmarknad, och då det inte spelar någon roll att de har upp till flera miljoner i insats från sitt hus. Orättvisor i form av att de återigen är nybörjare på en bostadsmarknad som nu är digitaliserad där de förbises av institut och aktörer och där riktad information behövs för att få dem att checka in på bostadsmarknaden. Orättvisor i form av att de tillhör en generation med traditionella könsroller där mannen stått för en större del av ägandet och också skött ekonomin, kontakten med mäklare, bank och pensionsmyndighet.

Vi behöver hitta sätt för att underlätta för fler äldre att flytta ifrån den bostad som inte passar deras behov längre. Både för att öka den enskilde individens livskvalitet, men även för att skapa större flyttströmmar. Så var ska våra äldre flytta? Och hur??

Kan man tänka sig Sveriges bostadsmarknad som filosofen Collstes allegoriby; att våra äldre grannar som skött vårt land, arbetat hårt och nu behöver hjälp med flytt kan få just det? Kan vi hjälpa våra äldre till en mindre, enklare och mer lättskött bostad genom att omfördela resurser, möjliggöra lån och lotsa dem rätt i den djungel som ett bostadsköp innebär?

/Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)


Mars 2020

Barnens perspektiv eller barnperspektivet?

Oj vad mycket skriverier, artiklar, debatter och förändrade arbetsrutiner vi har sett nu i branschen sedan barnkonventionen blev lag 1 januari! Eller inte… Den 1 januari blev alltså barnkonventionen lag i Sverige, hur rättspraxis kommer att bli är dock inte klarlagt och den riktade utredningen är ett år försenad. I Sverige har inte heller den nya lagen företräde framför andra lagar, vilket den har i Norge. Men, lite mer nyfikenhet kring hur offentliga och privata aktörer kan anpassa sitt arbetssätt trodde jag skulle uppstå.

I förra veckan höll jag och min kollega en kurs på Fastighetsnytt Akademi, temat var hur man som offentlig eller privat aktör kan ta in barnperspektivet i planering och projekt. På kursdagen deltog 6 engagerade fastighetsägare, konsulter och kommunanställda. Dessutom hade vi fyra barn med oss från verkligheten, där deras älskade (mycket slitna) grusplan för fotboll ska bebyggas. Energin var på topp och dagen var mycket givande. Ändock blev jag förvånad över det relativt ljumma intresset när det kom till antalet anmälningar. Kan det vara så att vetskapen om den nya lagen är låg?

Förslagsvis så kommer artikel 2 och 12 att ha betydelse för din organisation och projekt – har ni tagit fram lösningen ännu? Artikel 2 lyder: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras. Artikel 12: Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad. Exempelvis så är riktlinjerna för förskolebarnens möjlighet till utevistelse en omdebatterad fråga, riktlinjerna säger 30 kvm per barn – i vissa nyproduktionsprojekt är vi nere på 3,5 kvm per barn. Har barnen fått möjlighet till påverkan här? Och hur ska vi hantera konflikten mellan barnens ytor, buller (från sport och lek), ökande ytor för cykelförvaring, och kraven på högre exploatering? Att lyfta barnperspektivet handlar om att se hur vi kan arbeta långsiktigt och med en helhetssyn kring hur vi skapar ett bättre samhälle – och samtidigt hanterar alla målkonflikter. Hur kan vi lägga in kostnaden i kalkylen och se helheten, de potentiella vinsterna i slutändan?

Ett annat exempel är artikel 3; Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas det som bedöms vara barnets bästa. Hur tar ni på din arbetsplats in artikel 3 i ert arbete? När ni beslutar om barnens ytor inne och vid bostadshus, kommersiella handelsytor, stadsdelar? Tänker ni på cykelförrådsdörrens tyngd, säkra passager, en trygg hemmiljö, fri lek och viloytor?

Barnkonventionen gäller alla barn och ett barn är som bekant en person mellan 0 och 18 år. Behoven, förväntningarna och kraven på miljön man vistas i är diametralt skilda. Likaså inhämtningen av kunskap för att kunna se och tillgodogöra barnens rättigheter på platsen.

Lag i all ära, men möjligheterna att framgångsrikt föra fram barn och ungas perspektiv ligger framförallt i vår vilja, ökade kunskaper och förändrade synsätt. Jag tror att vi framöver kommer att se en ökad medvetenhet och kunskap kring barns rättigheter. Vår bransch kommer att få förändrade rutiner, policys och arbetssätt. Ibland upplever jag dock att  jag bara vill springa före och det är tungt att dra branschen efter sig. Men, att arbeta med barnens perspektiv är faktiskt bland det roligaste och mest intressanta man kan göra och lagen är ju redan på plats!

/Mona Kjellberg

Juni Strategis kurs i barnperspektivet i planering


Januari 2020 (skrevs innan Coronapandemin)

Blir 2020 året med visioner?

För att få omkringboende, politiker, tjänstemän, byggherrar, fastighetsägare och konsulter att sträva åt samma håll i utvecklingen av en ny stadsdel krävs en tydlig vision – en bild som förmedlar vad som ska skapas, hur och varför. En inspirerande framtidsbild som föder engagemang och skapar delaktighet. En tydlig och väl förankrad vision är helt enkelt nyckeln till lyckad stadsutveckling!

Paralleller kan dras till andra områden i vårt samhälle, och jag frågar mig själv hur det står till hos våra politiska partier? Vilket parti målar upp en tydlig framtidsbild? En vision som engagerar? Vilket parti har en tydlig framtidsbild om till exempel den bostadsmarknad som man vill skapa? Och då menar jag inte vilka regler man vill ändra just här och nu eller hur investeringsstödet ska utformas – utan vilken vision partierna har för bostadsmarknaden år 2040. Vilken vision har de för samhället 2040? Endast med en tydlig bild av vad man vill uppnå – och varför – kan vägen dit bli tydlig för andra (och en själv).

När jag funderar så kan jag bara komma på ett parti som förmedlar en någorlunda tydlig bild av vilket samhälle de vill uppnå och just nu verkar förhållningssättet till dem vara det mest centrala även för de andra partierna. Ibland kan det kanske vara lättare att berätta vad man tycker om andras planer än att utforma sin egen tydliga väg.

Jag förstår att det inte är enkelt och att vi lever i en komplicerad värld; att vi har stora utmaningar i samhället, med klimatet, med tilltron till politiken. Just därför söker jag svaren  – Vad vill ni uppnå? Var är glöden? Vad strävar ni mot? Varför har ni ett parti?

Kanske är det ideologin jag saknar, och ideologiernas tid verkar vara förbi. Men, vore det inte uppfriskande med tydliga framtidsvisioner som sedan kan kompletteras med en beskrivning av hur partierna tänker sig kunna nå det samhälle som de ser i sin vision? Eller åtminstone en vision för bostadsmarknaden?

Hallå, politiska partier! Jag saknar er! Kan vi inte bli matade med lite visioner, lite glöd, lite framtidstro, en liten beskrivning av just er väg framåt under 2020?

/Mona Kjellberg


November 2019

Från “retail is detail” till “bricks drive clicks”

”Mamma, jag vill ha en Tomu Roblox-t-shirt!” utropade min 8-åriga dotter häromdagen. Tydligen har just Tomus Roblox-kläder extra hög kvalitet enligt henne, ”för det har Tomu faktiskt sagt!”. Om du som läsare inte vet detta, så är Tomu en youtuber som live-spelar Roblox.

Våra konsumtionsbeteenden förändras som bekant och digitaliseringen är inte en framtida trend – det är en verklighet som vi står mitt i. Antingen har man en crowd och har därmed en stor plattform att sälja passande produkter genom eller så har man en finfin idé och skapar sig en crowd på grund av denna. Tomu är bara ett exempel på det förstnämnda, där den samlade effekten av försäljningar av t-shirts genom liknande kanaler sannolikt gett den traditionella handeln åtminstone en liten känsla av konkurrens. Men, trots allt så måste man känna till – och tycka om – Tomu lika mycket som min dotter gör för att vilja shoppa i hans webbutik. Och jag vet inte, som sagt, om du som läser detta ofta tittar på hans kanal, men den är i alla fall ingen jag hade hamnat på av en slump tidigare.

När jag startade min bana som detaljhandelsanalytiker var mantrat ”läge, läge, läge” och ”retail is detail” följt av ”externhandeln dödar stadskärnan!”. Sedan övergick det så småningom till ”butiksdöden”, detaljhandelsskiftet och rekord efter rekord inom e-handeln. Nu tycker jag mig skönja en liten övergång till vanliga sägningar likt ”out of sight, out of mind” och ”bricks drive clicks”. Fysiska butiker kan alltså stärka e-handelsbolagen. Verkligheten är inte svart eller vit och butiker har alltid slagits ut av olika fenomen genom tiderna; storbutiker, kedjefiering, externhandel, e-handel. Survival of the fittest.

I USA har Amazon fysiska butiker i konceptet 4-star och i Sverige ser vi exempel på flera e-handelsbolag som öppnar en fysisk butik som skyltfönster, kontakt med kunder och marknadsföring. ICSC genomförde nyligen en studie där öppnandet av fysiska butiker visade sig ha stor positiv påverkan på e-handelsbolagets omsättning.

Snart kommer vi ha varit i denna verklighet så länge att vi slutar skilja på konsumtion i olika kanaler – konsumtion är konsumtion och var man lägger sin peng beror på tillfället, varan, personen och läget. Ingen frågar ju idag om man betalade sin vara med mobilen, kortet eller cash. Pengar som pengar.

Utvecklingen går fort, men trots att vi benämner saker på nya sätt så är det summa summarum fortfarande ”läget, läget, läget” som gäller om den fysiska butiken ska kunna vara lönsam. Ja, och att även den har en crowd såklart och en finfin idé.

/Mona Kjellberg


Oktober 2019

När kommer betalningsviljan för miljövänliga val?

How dare you?! Greta Thunbergs tal i FN lämnade ingen oberörd, varken sådana som jag, som tycker det är häftigt vad en 16-åring kan åstadkomma under ett endaste år eller den som tror på PR-byråer och konspirationer.

17 % av svenskarna säger att Greta Thunberg har påverkat deras miljövänliga val under det senaste året, enligt Novus. Jag kan nog inräkna mig i dessa även om det är svårt att säga vad som är vad. Till exempel har min 11-åriga dotter startat Naturpartiet tillsammans med sina kompisar. Partiet har lite storebror-ser-dig-fasoner och bevakar noggrant familjens konsumtionsval och matintag.

Som en naturlig följd valde vi därför tåget ned till Spanien i somras. Vi har många gånger besökt min släkt på samma plats i landet, men detta var första gången sedan jag var liten som färdmedlet höll sig på landbacken. Resan var fantastisk! Vi hann se och uppleva Europa och jag hann praktisera såväl tyska, som franska och spanska längs vägen. Resan kommer vi definitivt att göra om. Detta trots att priset var det tredubbla mot flyget och den faktiska restiden ca 2 dygn längre. Alltså; varken billigt eller tidseffektivt, vilket vanligtvis sägs driva resebranschen när syftet är att ta sig från punkt a till b.

Svenskarnas ökande tågresande är ett tydligt exempel på hur våra konsumtionsbeteenden med miljöhänsyn som drivkraft förändras. Framförallt är det ett mycket tydligt exempel på hur betalningsviljan för miljövänliga val, utöver kravmärkta livsmedelsvaror, börjar skönjas i praktiken. Inom fastighets- och bostadsutveckling har vi på Juni Strategi genom åren gjort många undersökningar kring boendekvaliteter och betalningsvilja. Vad gäller klimatsmarta val så har svaret ständigt varit att kunden ser det som en självklarhet att nyproduktion använder sig av klimatsmarta metoder och energieffektiva hus – men extra betalningsvilja finns ej. Enda gången kunderna har viss betalningsvilja är när det finns tydliga löpande besparingsmöjligheter för den enskilde (betalningsviljan är då driven av kostnadsbesparingar snarare än miljöhänsyn).

Kan det vara så att vi nu ser ett skifte? Kan det vara så att det framöver kommer finnas en reell betalningsvilja för miljövänliga val hos bostadskunderna? Hos kontorshyresgästerna? Detta flyttar positionerna för Sveriges aktörer och möjliggör en helt ny marknad, då det plötsligt finns en direkt ekonomi i klimatsmarta val och starkare påtryckning från privatkonsumenter. Jag tror att det kommer att ske ett skifte, speciellt när gemene man inser att flyget står för 4 % av Sveriges utsläpp men bygg- och fastighetssektorn för 20 %. Flygskam, inredningsskam?

/Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)

Familjen i väntan på tåg


September 2019

Att höra hemma och hitta hem

Ibland slår det mig, någonstans djupt i magtrakten, att det är ju mina barns uppväxt som sker i mitt hem. Det är en storslagen tanke för en 70-talist som känner att hon aldrig blir helt vuxen.

När jag jobbar med visionsarbeten eller utveckling av nya stadsdelar kan liknande tankar dyka upp. Vi pratar om ”den aktive, urbana småbarnsfamiljen”, borde vi kanske prata om ”den trötte föräldern som är hemma med kräksjuka barn” istället? Det skulle kanske inte vara lika lockande, men det är en svindlande tanke att de platser vi utvecklar kommer att utgöra spelplatsen för så många människors liv. I vardag, i lust och i livets dalar.

Jag växte upp i Jokkmokk/Luleå med stockholmsföräldrar. Mina föräldrar tyckte det var spännande; en avgränsad passus på 20 år i deras stockholmsliv. Mina vänner hade alla bott i Lappland eller Norrbotten i generationer. Själv visste jag aldrig riktigt var jag hörde hemma och nu har jag ju hamnat i Stockholm jämte min släkt.

Utmaningen med att utveckla platser är att hitta det som är gemensamt för många, hitta en inriktning och miljö som passar många barndomar – ett hem. Egentligen borde det ju inte vara så svårt, vi människor har ju bott någonstans ganska så länge. Ändå är det ett hårt arbete att ta fram en platsidentitet som håller, över tid och generationer.

I en paradoxal tid när många har svårt att ens komma in på bostadsmarknaden samtidigt som en del byggherrar kämpar med mer eller mindre stillastående säljtakter kan denna fråga lätt glömmas bort. Glappet mellan köpare och säljare blir stort och priset är i fokus. Samtidigt hänger frågorna så väl samman. Kan man utveckla platser och bostäder som ger liv, lust och glädje kan också betalningsviljan (och säljtakten) hänga med. Nu när ensamheten, den ofrivilliga alltså, är i fokus genom bland annat Ensamhetsrevolutionen och Business Arenas program blir det än tydligare hur fastighetsägare faktiskt kan påverka människors välmående och därmed upplevelsen av grannskapet. Fastighetsbranschen formar helt enkelt barndomar och framtidens generationer!

De barn som idag växer upp i våra många nya stadsdelar runtom i Sverige kommer att präglas av hur deras närområde och bostäder utformas – en resa 25 år fram i tiden vore därför väl till pass för att se hur vi lyckas med modig arkitektur, inspirerande grannskap och tillsammansskapet. På vägen dit fortsätter jag med vab, föräldramöten och spontana fotbollsmatcher samtidigt som jag arbetar i våra framtida stadsdelar med mötesplatser, mobilitet och inte minst digitaliseringen.

/Mona Kjellberg

Mona under uppväxten i Jokkmokk (t.h.)


Augusti 2019

Emellanboendet – friska pensionärer efterfrågar nya typer av boenden

Vår demografi förändras, vilket den ju alltid har gjort. Vi har de senaste 15 åren talat om att vi har den största och friskaste pensionärsgenerationen någonsin. Dagens pensionärer går på rockkonserter, kvällskurser och har tusen järn i elden. Men, lite har hänt för att möta denna demografiska utveckling. Kanske framförallt vad gäller bostäder och bostadsmarknaden.

I tusentals år var det en självklarhet att vi bodde tillsammans, men så i mitten av 1900-talet hände något och ensamboendet ökade drastiskt. Andelen ensamboende fördubblades mellan 1950 och 1990. I vår tid ligger Sverige i topp i världen. – Ökningen av ensamboendet är en av de största samhällsförändringarna i modern tid, sa Eric Klinenberg professor i sociologi i tidningen Forskning och Framsteg för några år sedan.

Nu har pendeln svängt och vi ser alltfler co-working och co-living-projekt. Utvecklingen har växelverkande drivkrafter, men lönsamhet och prisnivåer har såklart varit avgörande. De boendes grundvilja att bo tillsammans bedömer i alla fall jag som förhållandevis konstant.

Vi står alltså inför en mycket frisk och stor generation pensionärer, idag bor de allra flesta i småhus, ofta avbetalda. Man bor billigt och nyproduktion är som bekant en mer kostsam boendeform. När vi pratar med målgruppen så vill många flytta, men osäkerhet och nackdelar vägs mot fördelarna och ofta bor man vidare i villan istället.

Intressant är att hos de som väl flyttat till ett nytt boende, där grannarna (som i all nyproduktion) till stor del liknar de själva är det många som lever upp, träffar nya vänner och hittar ny energi till socialt engagemang. Det är fantastiskt roligt att träffa denna målgrupp! Branschen har också sett denna potential och vi får numer allt oftare förfrågningar om målgruppsanalyser för trygghetsboenden, 55+ eller kollektivhus.

Marknaden har stor potential, och det finns ett otroligt sug efter ett boende som inte är ett trygghetsboende eller äldreboende som man kan mellanlanda i och flytta till långt tidigare än man känner sig redo för ”sista boendet”. Min egen pappa letade länge men tog tillslut saken i egna händer och vid sidan av extra jobb, resande, teater- och bridgespelande, barn och barnbarn utvecklade han kollektivhuset Lagnö Bo. Som en sann 80-åring av idag.

Kollektivboende för äldre är minst en lika stor marknad som för yngre enligt min bedömning – fritt fram – först till kvarn!

Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)

Monas pappa och döttrar i Lagnö Bo


September 2017

Grinig gubbe i Göteborg

”Grinig Gubbe”, så står det på ryggarna till personer vi möter på väg till vårt möte i Göteborg. De protesterar mot byggandet av Västlänken och delar ut flygblad. ”10 år för sent…” säger den fastighetsägare som vi sedan träffar. I alla demokratiska länder kan man titt som tätt se olikfärgade protest-tygstycken som hänger ut från fönster eller demonstrationer mot större stadsomvandlingar. I Sverige har vi de senaste åren vant oss vid att dessa protester är ett naturligt inslag i stadsbilden. Hattar uppbyggda som Kolingsborg vid Slussen i Stockholm och stora plakat mot Nobelmuséet.

Jag fastnar vid att de som protesterar mot Västlänken valt att definiera sig själva som ”griniga gubbar”, hur definierar de sina opponenter? Som ”glada unga tjejer”? Jag känner mig givetvis mer hemma i den senare kategorin och tror att nya Slussen blir bättre än innan och jag tror att Västlänken kommer att underlätta pendlingen – även om det är en omöjlighet att omvandling i en stad kan nå perfektion i alla aspekter för alla målgrupper. Trots detta så kan jag inte låta bli att fascineras av, och även beundra, engagemanget och tiden som läggs i att försöka påverka staden i den riktning som man uppriktigt tror är bäst.

Jag tror att vi som arbetar med stadsutveckling på olika platser, hur jobbigt det än är ibland, behöver en motpol som skaver lite, som ifrågasätter och ibland protesterar högljutt. I många fall upplever jag dock att motsättningar mellan branschen (där de allra flesta vill verka för en bättre stad) och demonstranter (där de allra flesta vill verka för/bevara en bättre stad) beror på informationsbrist, rädsla för något osäkert nytt och oförståelse för hur det nya kan te sig. Många av de äldre demonstranterna (som gubbarna i Göteborg) har också med sig att man till viss del räddade innerstäder från att rivas, fick dagis för alla och ett romantiskt skimmer över kårhusockupationen -68. De vet att man kan påverka.

Ibland när kommunikationen inte alls fungerar och orken tryter tänker jag att vi alla bara borde fatta händer, griniga gubbar och stadsutvecklare och sjunga Kumba-yah tillsammans. Eller, så kan vi fortsätta med medborgardialoger, information i många kanaler, gå ut och prata på plats. Det funkar ju det också, man når inte alla, men många. Med enträgen vilja att informera, inspirera och tillsammans skapa vår framtida gemensamma stad; med en tydlig strategi för hur en bra dialog med olika intressenter kan skapas kan faktiskt även de griniga gubbarna tillföra intressanta aspekter till vårt stadsbygge.

I år är det förresten 100 år sedan Per Anders Fogelström föddes, i Stad i Världen skrev han ”Staden blir aldrig färdig, fullbordad. Den förvandlas oavbrutet, förnyas och förändras. Samtidigt är den evig, på något sätt finns allt det förgångna kvar, lagrat.”

/Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)


Augusti 2017

Planering från ovan eller medborgardialog?

Där står vi. Flaggor hänger ut från fönstren, en del arga ¡NO!, en del har en annan färg och budskapet är istället ett enkelt ¡SI!. Platsen vi står på är staden Barcelonas senaste omvandling för Superillas, så kallade Superblocks eller Superkvarter på svenska. Omvandlingen har delat grannar och affärsinnehavare i två läger, för eller emot.

Idén är relativt enkel. Varje år dör 3 000 Barcelonabor av utsläpp och ”detta kommer inte att lösas av elbilarnas framfart, det är minst lika mycket partiklar som rivs upp” enligt stadsplaneraren Marc, som guidar oss runt. Staden ska ges tillbaka till invånarna och bilarna ska få ta mindre plats genom att områden om 9 kvarter omvandlas till gåfartsgator med minimerad trafik. All genomfartstrafik och kollektivtrafik leds runtom superblocket. Gatorna inom kvarteren omvandlas till parkyta, cykelparkeringar och lekytor.

I Barcelona har man valt att testa sig fram med vad som fungerar på platsen. Detta innebar att när affärsinnehavarna och de boende kom tillbaka efter industrisemestern i augusti så var deras kvarter helt sonika omvandlat till ett Superblock. Då med enkla lösningar, som över tid permanentas om de fungerar. Flaggägarna till ¡NO!-budskapet tycker att det ser billigt ut, plötsligt är deras gata avstängd och de kan inte se nyttan med omvandlingen.

Det finns många tydliga skillnader i hur Barcelona stadsplaneras och utvecklas jämfört med våra svenska städer. Det är i dessa skillnader som våra styrkor och svagheter kommer i dager för mig.

I Barcelona driver politiker och tjänstemän visioner mycket hårt, man genomför dem fullt ut (under sin mandatperiod vill säga) med snabba, tydliga förändringar i staden. Denna starka hand gör att man genom exproprieringar snabbt kan omvandla områden, exempelvis genom att riva en mängd bostäder och förlägga ett modernt museum i en utsatt stadsdel (Maccba i Raval). I Sverige kan vi lätt få mellanmjölk i vår iver att nå konsensus.

Till skillnad mot nämnda fallet i Barcelona tycker jag mig också se en tydlig trend mot ökade medborgardialoger i Sverige, även privat initierade. Det är uppenbart att dessa dialoger ger en förståelse, insikt och förankring hos människor som faktiskt ska bo och verka på och i närheten av platsen som utvecklas. Min absoluta tro är att ja-flaggorna hade varit fler i Barcelona om en dialog hade förts. I diskussionen pratar vi ofta om långdragna processer, men det finns en stor styrka i att tiden ges till analys, dialog och reflektion innan man rullar ut visionen. Detta ger enligt min tro en bättre plats med stoltare invånare, trots mellanmjölksland.

/Mona Kjellberg

Juni på besök i superblocks i Barcelona


Juli 2017

Instagrambekymmer i Barcelona

Jag tar om selfien några gånger, men det blir ändå inte bra. Till slut är det kollegan som får posera på Air b’n’b-lägenhetens fina balkong. Jag lägger stolt ut fotot på Instagram. Det här med att privata lägenheter hyrs ut till besökare som oss är ju en fantastisk idé! Vi är på studieresa i Barcelona och ser fram emot möten med en stadsbyggnadskonsult, en arkitekt och kommunens stadsplanerare.

Dagen efter får vi en guidning i Barcelonas stadsbyggnadsprinciper, i hur politiker och tjänstemän med mycket stark hand driver igenom sina visioner. Här ska bli bilfritt! Här exproprierar vi bostäder och bygger en gågata i Raval! Här exproprierar vi butiker och omvandlar dessa till entréer till en offentlig park på de boendes innergård!

Men ett fenomen rår man inte på, berättar stadsplaneraren Marc bekymrat. Kommunen har infört fulla restriktioner mot att bygga nya hotell centralt i Barcelona, men den privata uthyrningen till turister är svår att stoppa. Hela stadsdelar i centrala Barcelona dräneras på permanenta boende, vilket får en rad negativa följdeffekter. Livsmedelsbutiker och närservice får svårt att överleva, bostadspriserna drivs upp av professionella uthyrare och det genuina Barcelona dör sakta ut. Det var OS 1992 som blev startskottet för den enormt stora turistvåg som idag besöker Barcelona varje år. Och nu kämpar staden för att inte dö av sin egen framgång. Turisterna lockas av Barcelonas genuina själ, fina saluhallar och barerna med stammisar. När turisterna sakta tar över stadsdelarna försvinner allt detta och staden lockar inte lika mycket. Barcelona blir till en teater – med endast publik. Framförallt vill de stolta katalanerna inte att deras stad ska dö på detta sätt.

Vi vågar inte berätta för Marc att vi bor i en Air b’n’b-lägenhet. Men när jag kommer tillbaka till den fina balkongen så Instagrammar jag istället en bild på ett stort demonstrationståg mot uthyrning till turister och skäms lite. Demonstrationståget leddes 2016 av Ada Colau. Nu har hon blivit Barcelonas borgmästare och präglar utvecklingen med fast hand.

I Sverige talar vi sällan om kopplingen mellan turism och stadsplanering. Detta trots att t.ex. Stockholm under förra sommaren hade nästan 4,5 miljoner gästnätter, en ökning med en miljon sedan år 2010. Fortsätter tillväxten bör vi redan i stadsplaneringsskedet fundera över hur vi kan ta hand om våra värdefulla turister på bästa sätt, samtidigt som staden behåller sin karaktär.

Vår unika upplåtelseform bostadsrätten gör också, till skillnad mot Spaniens ägarlägenheter, att bostäder inte kan hyras ut lika lätt. Trots att detta bidrar till trögrörligheten på vår bostadsmarknad kan jag inte låta bli att glädjas lite, då jag träffar grannarna i vår kvartersbutik och de frågar om min vistelse i Barcelona.

/Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)


Juni 2017

Att komma ihåg tiden under tiden

I våra visioner och arbete med positionering av projekt och stadsdelar glöms ibland vägen dit bort. Om en stadsdel ska utvecklas under ett antal år är det minst lika viktigt att det finns en tydlig plan för livet utanför bostaden – även under byggtiden, innan alla fina bilder kan förverkligas.

Jag kommer tydligt ihåg det. Hur jag trädde nyckelknippan mellan fingrarna för att skapa någon sorts känsla av styrka. Vägen hem till min studentbostad, genom den lilla skogen mellan universitetet och husen. Det var mörkt, illa upplyst och gärna tomt på andra gångtrafikanter när jag suttit i sista stund och pluggat till en tenta.

Minnet kommer tydligt tillbaka då en ung person beskriver samma känsla när vi håller en fokusgrupp i ett större utvecklingsområde i Stockholm. Just nu utvecklas många yteffektiva lägenheter där våra unga ska kunna bo. När områdena utvecklas under lång tid innebär detta att de första inflyttarna bor på en byggarbetsplats under lång tid. Det är denna känsla personen beskriver; det är februari, mörkt, kallt och plasten på bygget fladdrar i vinden när hen går hem från bussen. Personen ringer någon under promenaden eller tar ibland taxi den korta sträckan.

I våra visioner och arbete med positionering av projekt och stadsdelar glöms ibland vägen dit bort. Om en stadsdel ska utvecklas under ett antal år är det minst lika viktigt att det finns en tydlig plan för livet utanför bostaden – även under byggtiden, innan alla fina bilder kan förverkligas. Hur kan området upplevas som tryggt under tiden? Hur kan man arbeta med innovativ belysning? Hur kan vi skapa en känsla av tillhörighet under alla de år bygget fortfarande pågår?

I möte med projektchefer, tjänstemän och utvecklare upplever jag ofta en tydlig enighet kring hur det ska bli på platsen när det är klart. Frågar man däremot om visionsbilden för den långa perioden på vägen dit så är beskrivningen mer diffus. Det finns såklart goda exempel också, bara i Stockholm är Norra Stationsgatan ett och Nobelberget ett annat. När utvecklingen av bostäder väl kommer igång här är området redan känt för sin hippa teaterscen och konstnärliga publik samtidigt som verksamhet kan bedrivas under byggtiden, vilket ger en bättre ekonomi.

I den ljusa juninatten förra året var jag på Refusedkonsert på just Nobelberget och trots att området består av tomma kontorslokaler och byggen så var upplevelsen riktigt trevlig. Jag hade nycklarna kvar i handväskan och gick istället hem med mina tonårsminnen av bandet i tankarna; tack vare goda idéer om nyttjandet av platsen under tiden fram till att en vision kan förverkligas.

/Mona Kjellberg (krönikan är publicerad här)

Mona Kjellberg
Håll dig uppdaterad med Junis nyhetsbrev Nya Insikter!Håll dig uppdaterad med Nya Insikter!
Håll dig uppdaterad med
Nya Insikter!
Håll dig uppdaterad med
Nya Insikter!
Vårt digitala nyhetsbrev utkommer 4 gånger per år till dig som arbetar med bostäder, handel eller stadsutveckling.